För Johans skull…

…och om jobbet handlar det också.

Just nu är många på semester på mitt jobb. Bland annat en av två killar på lagret.  Förra onsdagen var så även den andra killen ledig och det föll på min lott att ta hand om lagret…för det faller sig verkligen naturligt att sätta den kortaste, äldsta, svagaste och minst smidiga att konka omkring på kartonger med hundra kilo massiv ekgarderob, helt naturligt. Jag var i förväg lite stirrig över detta uppdrag då jag dessutom skulle jobba med tre nya sommarjobbar (och Johan). Jag hade på förhand ritat upp ett skräckscenario där jag skulle välta trucken över mig och sedan förblöda medan grabbarna ute i butiken skulle slå in fel summor och sälja fel varor. Så illa blev det inte…bara nästan.

Jag var först på plats för att hinna fixa lite saker innan öppning. Jag öppnar dörren till jobbet och suckar högt över alla de pallar av varor jag måste ta mig förbi innan jag ens kan börja tänka på att leverera varor. Två millisekunder av ouppmärksamhet och tankarna på annat håll var allt som krävdes för att jag skulle slå in min bankomatkod istället för min avlarmningskod. Brööööööööööööööööööööööööööl! Helvete vad högt det låter när larmet går och helvete vad långa sekunderna kändes innan jag samlade ihop min tappade haka och fumlandes lyckades få tag i min mobil för att ringa larmbolaget. När larmet äntligen tystnar och jag har ursäktat mig till killen på vaktbolaget går jag in och fixar det som ska fixas.

När så klockan börjar gå måste jag få ut alla de pallar som blockerar lagret. Jag slår upp strömvippan och trycker på lagerportsknappen…och portjäveln står sedan bara och tuggar. Suck! Självklart har jag i min larmkoma glömt att låsa upp lagerporten vilket resulterar i att den åker upp så långt det går innan låskolven slår emot och fastnar. JOHAN! Johan är både längre, större och starkare än jag så han får klättra upp på porten och med våld pressa ner den så mycket att jag lyckas slita ut kolven. Äntligen kan jag börja jobba och köra truck och säga fula ord högt (en av killarna i kassan tycker att jag är bra på att klä mig i rollen som ”lagerkille” – jag svär ju precis som en så fort jag kommer ut på lagret).

Dagen flyter sedan på. Jo, jag yr omkring en del och letar efter saker jag inte kan hitta och flyttar på saker så att ingen annan heller kan hitta men i det stora hela går det ändå hyfsat. Jag jobbar så att svetten rinner, kastar i mig min falukorvslunch som om jag vore med i Fäbojäntan och svär långa ramsor både med åhörare och utan men det är inte förrän jag kommer hem och ska ställa mig i duschen som jag inser hur stressad jag verkligen har varit…för det är då jag upptäcker att jag inte har tagit mig tid att dra ut min gamla tampong innan jag, efter snabba kisspausen, stoppar upp en ny?