Enligt min man är jag urusel på det och jag får nog hålla med honom till viss del. Jag är typen som säger ”Åh, den här gamla trasan” om någon säger att jag är snygg i min nya, svindyra klänning eller ”Äh, det var för dåligt kryddat” om någon tycker att middagen jag har slavat med i timmar är god.
Majk har börjat köra en egen taktik när han ger mig en komplimang.
Majk: ”Vad snygg Du är i håret!”
Jag: ”Äsch, det var mycket snyggare förra gången jag satte upp den här frisyren.”
Majk: ”JAG SA ATT DU ÄR SNYGG I HÅRET!”
Jag: ”Tack Raring!”
Det är inte heller helt lätt att ge en komplimang. Jag själv försöker att backa upp, ge creds och droppa komplimanger omkring mig så gott det går. Ibland lyckas jag bra…ibland lyckas jag mindre bra…men jag har nog aldrig lyckats ge lika ”konstiga” komplimanger som jag har fått. Typ killarna på O’Learys som tyckte att jag var snyggast på stället – jo, det hade ju varit najs om det inte var så att det var jag och mina två tjejkompisar som var de enda kvinnorna på stället. Eller snubben som tyckte att jag var så söt i mina fräknar – Öh, jag har inga fräknar. Det är pormaskar! För att inte tala om killen som bjöd upp mig låt efter låt efter låt och då jag undrade varför han inte dansade med någon annan fick jag till svar – Du är så mjuk att hålla i.
Idag får jag sällan komplimanger av löst folk på stan. Om det beror på att jag inte längre är yngre än 27 och mer är slapp och sladdrig än mjuk vill kan jag inte svara på men jag jobbar verkligen hårt på att lära mig ta en komplimang. Det finns bara en komplimang jag kan känna mig säker på att jag inte behöver besvara – Vilket snyggt lik!