På tal om Letterman

Moget!

Så tog jag mig då mod till att skriva i Ugglas gästbok. Han är, precis som jag, ett fan av Letterman (fast jag får nog aldrig besöka hans show….snyft) så när jag såg att han hade bloggat om honom (Uggla om Letterman alltså) så ville jag skriva något jäkligt intelligent för att visa att vi är på samma nivå……och det blev verkligen intelligent….duh! Jag hade nog kommit bättre undan med ett *fnizz*. Min kommentar har inte ens publicerats!!!! Fattar ni?

Kommer jag överleva?

Spänningen är verkligen olidlig (guuu, vad Peter Harrysson har sabbat det ordet) för det är möjligt att jag kommer att dö. Just nu har jag inga känningar men tidigare idag hade jag helt klara Diabetes typ 1-symptom och min egenhändiga Njursviktdiagnos kunde jag sätta pengar på var riktig. Igår hade jag bara en sväng av Vätskebrist och kanske, kanske en liten Hjärnskada. Jag börjar första varför patofysologikursen kallas för hypokondrikerkursen. Är det någon som vågar sätta emot att jag faktiskt inte kommer överleva livet?…….trots att jag gör mitt bästa för att hänga kvar ett bra tag till.

Vissa dagar….

är mer kompakta än andra. Upp, frukost till barnen, kaffe till mig, in med barn i bilen, ut med barn ur bilen, hem med bilen, iväg med bussen, seminarium 8:30-12:00, föreläsning 13:00-16:30, hem med mannen, till affären, hämta barnen, laga maten, iväg till skolråd……och nu är jag äntligen hemma.

*gnäll gnäll………..svim*

Oj, jag däckade!

Min hjärna är överfylld av subaraknoidalblödningar (inte bokstavligt – peppar peppar), infusionsberäkningar och Ipren. Patofysologikursen jag nu läser är inte någon lättsmält soppa utan en riktigt snortung aladåb sprängfylld med småsaker att lägga på minnet. Det är då inte ett helt smart drag att ha barnen hemma den dag jag, denna vecka, har möjlighet till hemstudier. Att ovanpå detta dessutom ha en sprängande ”icke tandvärk” gör att  det är en riktigt skön känsla då jag känner den nyss färdigutlästa Kråkeboken glida ur mina händer och sömnen komma som en befrielse……….i tre minuter. Med ett ryck vaknar jag av att småkillarna slåss med sina tandborstar – Vendela vs. Matali.

Dagens ordspråk:
Vad är väl en kotte med tändstickor när det finns eltandborstar

Den som söker hon finner!

Thomas Järvheden

Och nu MÅSTE jag ju titta på Jeopardy.

Semelpremiär

”Det här var gott skit!” var N:s kommentar efter kvällens fika. Jorå!

Jo, så var det den där Uggla

Jag läser, med stor behållning, Ugglas blog. Jag skrattar åt så gott som allt han skriver och hans sätt att dissa folk omkring sig passar mitt lynne utmärkt. Jag har till och med fått Majk, genom att tvinga honom att höra på då jag läste högt, att själv läsa Ugglas blog. Ett tag var Majk på väg att smälta och konvertera från klubben ”Jag tycker Uggla är en tönt” till ”Jag tycker Uggla är cool-föreningen”. Tyvärr gjorde Uggla råtabben att skriva att han plockar ögonbrynen…på salong dessutom. Glimten i Majks beundrarblick dog där och då.

Det är kul att få ta del av kändisars vardag (jag låter som värsta stalkern men jag lovar att jag läser bara Ugglas och ibland, ibland Babbens blog – åh, nu kom jag på…..undra om Thomas Järvheden bloggar? Dagens uppdrag!) och upptäcka att de är som vilken dödlig människa som helst. Även om jag är en inbjuden Paparazzi så (undra om Jocke Berg bloggar? Uppdrag 2) har jag ännu inte vågat sälla mig till de som lämnar ett par ord i gästböckerna. För vad ska man skriva till en människa man vet massor om och har följt många år men aldrig haft en personlig relation till?

”Tja ba Uggla! Leeeget?”
”Hej, jag är en gift småbarnsmamma som söker lite spänning.”
”………………*fnizz*…………….”

Överhuvudtaget så har bloggandet blivit en liten vanligmänniskakändisvärld. Kanske är det därför även våra ”riktiga” kändisar väljer att ge sig ut i blogträsket? En kamp om territorium?

PS: Uggla, när Du läser detta. Skriv något smart i min gästbok!
😉

Män kan också

Nu är jag inte fullt lika glad, nöjd och semlebjudsugen. Nån i familjen har lyckats köra sig till en bonusinbetalning till polismyndigheten……och det är inte jag som är nån.

Kvinnor kan

Ja, det är ju så. Vi kvinnor kan det mesta….men ibland är det riktigt skönt att ha en redig karl i huset. Typ som när jag imorse åkte för att storhandla och nere vid affären upptäcker att mitt ena bakdäck är platt. Min riddare i röd plåt kommer till undsättning och jag kan nöjt lova honom semlor till födelsedagsfikat ikväll.

Tack Raring!
Grattis Raring!