Nästan perfekt

Om jag lägger in min önskan så här i riktigt god tid så finns det kanske en större chans att den slår igenom. Alltså – i mitt nästa liv vill jag…

…kunna laga mat som alltid är god, vacker, näringsrik och omväxlande istället för som idag vara samma halvkryddade köttfärssås och spagetti där den enda smakförändringen är om den serveras med gurka eller tomat.

…ha ett hårsvall som påminner om en L’Oreall-reklam istället för det panikuppsatta svintolurv jag har idag.

…ha råd med en pedantisk städerska så att jag själv kan ägna mina dagar åt annat än att dammsuga hundhårsbollar och tvätta barnkläder som hamnar i tvättkorgen efter 10-minuters användning.

…vara en sexvirtuos som alltid är pigg på att prova nya ställningar och platser istället för att somna innan trosorna har kommit i knähöjd.

…umgås med vänner, bjuda på parmiddagar, ordna julfester, vara klassmorsa, hålla låda, stå på barrikaderna istället för att varje kväll torrsurfa mellan Aftonbladet och Facebook.

Okej, jag har visst en down-period just nu. Ge mig någon dag så är jag åter den ödmjuka människa jag brukar vara.

Barn och alkoholister…

…de säger sanningen sägs det.

”Såg Du att jag gjorde en tunnel på den gamla tanten?”

Min mamma är på besök

Som vanligt när jag skriver om min mamma så är det för att hon har gjort nån sådan där  ”min mamma-grej”. Igår innan vi gick och la oss var hon inne i badrummet. När vi byter plats gnider hon nöjt sina händer och säger ”Vad bra att Du har handsprit i badrummet”. Jag funderar en stund och inser sedan att hon har desinfekterat sina händer med min kontaktlinsvätska.

Imorse medan jag står i duschen kommer hon in i badrummet. Hon fixar en stund och säger sedan ”Jag ser inget det är så immigt här inne”. Jag tänker att det är nog inte så konstigt då jag duschar hett och kliver sedan ut ur duschen. Min mamma kommer då in och undrar varför jag har lagt mina glasögon i hennes väska. Eh, det har jag inte utan de glasögon hon har på näsan är de jag tog av mig och la på badrumshyllan innan jag ställde mig i duschen, de hon har i handen är hennes egna som hon inte satte på sig då hon klev ur sängen och gick trappan ned till badrummet. Gissa varför hon upplevde världen som dimmig?

Släng dig i väggen, Madicken!

Mor till dotter ”Klipper Du mig?”
Dotter till mor ”Du är inte klok som låter mig klippa dig!”
Mor till dotter ”Det är Du som inte är riktigt klok som verkligen klippte mig.”

Jag har körkort…

men det betyder inte att jag är expert på bilar. Jag har under några regniga dagar surat över att min bil är så jävla skruttig (och skrotupplag:ig) att det nu inte ens kommer luft ur fläkten. Luft som verkligen är viktigt fuktiga dagar, för annars immar hela bilen igen och jag ser lika dåligt vare sig  jag har kontaklinserna i ögonen eller i handväskan. Ikväll var inget undantag. Det enda som skilde denna regniga och immiga kväll från andra regniga och immiga kvällar var att Johan satt i mitt baksäte då jag spydde galla över Majk som aldrig meckar med min bil…jo, en sak till skilde denna kväll från andra. Ikväll upptäckte jag, cirka 30 sekunder efter att jag hade släppt av Johan, att någon (läs Neo) hade dragit i reglaget till fläkten och att det var därför det bara kom kalluft från det mittersta utblåset och inte varm luft från de fönsterblåsande ventilerna som jag önskade.  Tur att jag, denna gång, inte hann svära Majk upp i ansiktet…han hade ju kunnat tro att jag är korkad…!

Packning pågår

Vi åker snart på semester. Tillsammans! Det var ungefär hundra år sedan jag hade semester. I alla fall sådan normalsvenssonsemester. Jag ser fram emot nästan två veckors ledighet. Jag ser så fram emot det att jag antagligen kommer bli sjuk. Nån segdragen förkylning med taggtråd i halsen och grönt rinn i näsan. Och så kommer jag säkert få feber. Jag kommer ligga i husvagnen och suga på mitt sega snor med pannan insvept i isbitar för att hålla nere tempen. Och utanför kommer det väl regna konstant i två veckor? Regn och hagel. Och rekordåska. Översvämningar! Jag kommer översvämmas av snor, vatten och lera.

Men vad gör väl det? Jag ska ha semester!

Hälsningar från den eviga optimisten, pessimisten, optimisten

Fotbolls-VM

Vi är på sluttampen av fotbolls-VM och ikväll gick Spanien till final. På söndag ska de möta Holland och vi lär bänka oss framför matchen för att heja på.

Helt osökt kom jag då att tänka på när jag själv, i nedre tonåren, spelade fotboll i IFK Östberga. Det var ju några år sedan så jag minns bara att jag spelade match vid ett tillfälle men  jäklar vilken fart jag hade den matchen. Jag dök upp från ingenstans och tåfjuttade in värsta rökaren i mål – eget mål. Tänker jag tillbaks är det nog inte så underligt att jag inte minns när jag spelade fotboll…däremot minns jag väldigt väl tillfällen då jag tränade fotboll. Till exempel minns jag hur vi efter en träning lyckades trycka in hela laget i vår tränares folkabubbla, jag minns också hur jag, på träningsläger i Skevik, drömde att jag föll och vaknade av dunsen då jag landade nedanför våningssängen. Jag kan också klart minnas hur vi på en inneträning lärde oss att svimma på kommando genom att snabbt resa oss från golvet och av en kompis få luften klämd ur lungorna.

Min karriär som fotbollsproffs dog tyvärr den dag jag råkade sparka lilltån i dörrfodret. Jag återhämtade mig aldrig  och efter min konvalescens, på tre dagar, la jag fotbollsskorna på hyllan.

För Johans skull…

…och om jobbet handlar det också.

Just nu är många på semester på mitt jobb. Bland annat en av två killar på lagret.  Förra onsdagen var så även den andra killen ledig och det föll på min lott att ta hand om lagret…för det faller sig verkligen naturligt att sätta den kortaste, äldsta, svagaste och minst smidiga att konka omkring på kartonger med hundra kilo massiv ekgarderob, helt naturligt. Jag var i förväg lite stirrig över detta uppdrag då jag dessutom skulle jobba med tre nya sommarjobbar (och Johan). Jag hade på förhand ritat upp ett skräckscenario där jag skulle välta trucken över mig och sedan förblöda medan grabbarna ute i butiken skulle slå in fel summor och sälja fel varor. Så illa blev det inte…bara nästan.

Jag var först på plats för att hinna fixa lite saker innan öppning. Jag öppnar dörren till jobbet och suckar högt över alla de pallar av varor jag måste ta mig förbi innan jag ens kan börja tänka på att leverera varor. Två millisekunder av ouppmärksamhet och tankarna på annat håll var allt som krävdes för att jag skulle slå in min bankomatkod istället för min avlarmningskod. Brööööööööööööööööööööööööööl! Helvete vad högt det låter när larmet går och helvete vad långa sekunderna kändes innan jag samlade ihop min tappade haka och fumlandes lyckades få tag i min mobil för att ringa larmbolaget. När larmet äntligen tystnar och jag har ursäktat mig till killen på vaktbolaget går jag in och fixar det som ska fixas.

När så klockan börjar gå måste jag få ut alla de pallar som blockerar lagret. Jag slår upp strömvippan och trycker på lagerportsknappen…och portjäveln står sedan bara och tuggar. Suck! Självklart har jag i min larmkoma glömt att låsa upp lagerporten vilket resulterar i att den åker upp så långt det går innan låskolven slår emot och fastnar. JOHAN! Johan är både längre, större och starkare än jag så han får klättra upp på porten och med våld pressa ner den så mycket att jag lyckas slita ut kolven. Äntligen kan jag börja jobba och köra truck och säga fula ord högt (en av killarna i kassan tycker att jag är bra på att klä mig i rollen som ”lagerkille” – jag svär ju precis som en så fort jag kommer ut på lagret).

Dagen flyter sedan på. Jo, jag yr omkring en del och letar efter saker jag inte kan hitta och flyttar på saker så att ingen annan heller kan hitta men i det stora hela går det ändå hyfsat. Jag jobbar så att svetten rinner, kastar i mig min falukorvslunch som om jag vore med i Fäbojäntan och svär långa ramsor både med åhörare och utan men det är inte förrän jag kommer hem och ska ställa mig i duschen som jag inser hur stressad jag verkligen har varit…för det är då jag upptäcker att jag inte har tagit mig tid att dra ut min gamla tampong innan jag, efter snabba kisspausen, stoppar upp en ny?

Punken lever

Idag var jag nere på stan en sväng. Utanför Hemköp stod, som vanligt, ett gäng tonåringar och väntade på bättre tider. Alla syntes men den som mest stack ut var en kille med stor tuppkam och skinnpaj. På hans jacka stod det, med vit penna skrivet, EBBA GRÖN, KSMB, JADDA JADDA, JADDA JADDA…för en sekund blev jag tveksamt stående och stirrade på honom innan jag vek in bakom och passerade honom. Under den där sekunden hann det flasha förbi ett och annat i mitt minne och under ett fladdrande hjärtslag ville jag söka kontakt och berätta att det var mina gamla favoritband han hade förstört sin jacka med. Tänk om jag hade stämt upp och sjungit några av hans favoritlåtar så här typ 30 år efter att de skrevs? Frågan är vem av oss som hade fått säga ”det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal”.

Min första kille

Min allra första kille hette Jonas Jätteovanligt Efternamn. Vi var bara tillsammans några dagar och vad jag kan minnas var vår mest kärleksfulla handling att vi höll varandra i handen. Jonas hade gjort egna örhängen i slöjden med EVA ingraverat i. Dessa bar han under hela vårt tredagarsförhållande (jag har aldrig vågat ta hål i öronen så jag skrev hans namn i min hand istället). Samtidigt som jag och Jonas blev ihop så frågade Petta chans på Annika. I tre dagar var vi fyra oskiljaktiga men på tredje dagen skulle killarna stila för mig och Annika. De tävlade om att klättra upp i panncentralens superhöga skorsten. Petta (som troligen led av någon form av bokstavskombination) var snabbt uppe i skorstenen, Jonas kom inte ens halvvägs. Jag tyckte det var pinsamt att Jonas inte vågade och Jonas blev stött och gjorde slut. Petta gjorde också slut då…fast Annika sa nej (det betyder väl att de är ihop än idag?). 😀

Jag googlade på Jonas Jätteovanlig Efternamn och såg att han fortfarande bor kvar i Stockholm, är lärare i ekonomi och har fru och två barn. Undra om han minns vårt korta förhållande med samma varma leende som jag nu gör?