Idag då vi satt i bilen mitt i mellan barnkalas och simhall så ringde min mobil.

- Ja, det är Eva, svarade jag.
- Grattis!
- Grattis? Är Du full? frågade jag.
- HaHaHa, nej men jag har varit på luciafest och då kom jag på att jag skulle ringa och gratta dig.
- Jaha, tack men det är bara den tolfte idag. Jag har namnsdag den trettonde. På Lucia, suckade jag.
- Men va fan är det inte idag?
- Nej mamma det är imorgon!

Okey, hon är virrig men virrig är i alla fall bättre än glömsk. För senare under kvällen ringde det igen.

- Ja, det är Eva, svarade jag.
- Grattis till mig på min namnsdag!
- Fan, det är ju Alexander idag, svor jag. Grattis min son!
- Tack mamma, nästa år kanske Du kommer ihåg?

Äpplet faller precis intill päronträdet.

I helgen var vi upp till vagnen. Vi åkte sent på fredagen och när vi kom fram låg det ett vitt täcke på marken. Åh, vad mysigt med snö…en stund. På lördagen började det regna igen och det lilla, lilla vita som låg då vi åkte ner till Örebro (för att göra lördagens aktivitetskalender – gå på Lek & Bus) var borta då vi kom tillbaks sent på eftermiddagen. Majk fick stå ute i spöregn och grilla. Inte helt uppskattat men ack så skönt att sedan krypa in i den varma vagnen medan regnet smattrade på taket. Vi tillbringade lördagen i tv-soffan med ostbågar och choklad.

På söndagen åkte vi hem tidigt. Majks chef bjöd in till julbord och jag som älskar att plocka mat övertalade Majk att vi skulle gå i år också – trots att det är ett rätt mediokert julbord där servitörerna överröstar varandra i skönsång likt ett B-lag från Wallmans. Även i år var maten ätbar men inte direkt minnesvärd (stället har konkat så nästa år blir det väl en skinkmacka i verkstaden). Innan vi åkte ut till Torshälla så hann vi med att gå på husvisning. Ett hus på vår gata, som bytte ägare för bara något år sedan, har för oss alltid varit ett sånt hus som man bara vill in och titta i. Det är så lustigt byggt att nyfikenheten om planlösningen bara måste stillas…vilket den nu gjordes igår. Något husbyte blir det inte kan jag avslöja. Vi blev båda rätt besvikna.

Ikväll har det varit öppet hus på yngste sonens skolavdelning. Vi var dit och fikade, minglade och lyssnade på julsånger. Dagens lucka innehöll en ny skiva att lyssna på. Båda killarna valde Michael Jackson – deras nya stora idol

Det har varit flera sena kvällar på raken och både jag och ungarna är helt slut. December går alldeles för fort…och så regnar det mest hela tiden.

Idag jobbade jag sent. Loppan hade lovat att koka julgodis med småkillarna (kalendern) men jag hade glömt att köpa hem ingredienser. Loppan räddade hela situationen då hon kom på att de kunde baka chokladbollar. Bra! När jag kom hem hade det fortfarande inte blivit något kokat för Majk och Loppan var osams, Loppan var arg så det rök om henne och efter att jag sa att det var jävligt jobbigt att komma hem trött och mötas av detta larv så stormade hon ut – och är fortfarande ute. Vad är det de vise brukar säga? ”Små barn små bekymmer, stora barn……”

Man kan tro att jag gör lite annat om dagarna och kvällarna – och det är sant. Men nu i december ska jag verkligen försöka att skriva mer. Framförallt för att jag själv tycker att det är så roligt att blicka tillbaks.

Igår drog vår aktivitetskalender igång. Så efter att vi hade köat för att få spruta, fått spruta, köpt leksak som belöning till spruträdda och ätit hamburgare så var det dags att öppna årets första lucka (jag själv var inte med för att jag åkte efter sprutan in till stan och drack öl med mina jobbarkompisar). Första december innehöll kuvert, frimärke och tomtens adress. En lång stund satt killarna och skrev sina önskelistor och sedan vek de omsorgsfullt ihop papperna och slickade igen kuverten.

Dagens kalender innehöll en tur runt i vår lilla ”by” för att spana in grannarnas julpyntade trädgårdar. Jag var fortfarande på jobbet då den övriga familjer for iväg men jag hann hem och ordna med lite varm choklad och lussebullar till de kom hem. Nu sover småkillarna sött och jag o Majk pratar om att ta tidig kväll. Ingen av oss har blivit sjuk efter sprutan men lite småhängiga känner vi oss alla fem.

Om man bortser från choklad- och kanelfläckarna på soffan, de fläckiga och strimmiga fönstrena, den utdömda öppna spisen, de rullande bollarna av hundhår, köttfärssåsprickarna på matstolarna och tv:ns alldeles för höga ljud från japanska barnprogram så ser mitt vardagsrum nästan ut så här. Ja, nästan.

Det är redan mitten av november. Var tog hösten vägen? Den där julkalendern jag skrev om för några veckor sedan är nu utklippt men det återstår ännu att klistra ihop delarna (jag väntar på att Majk ska komma ihåg att ta hem en håltång). Sedan måste jag bara fylla luckorna med roliga saker. Jag har kommit en bit på väg även då det gäller idéer som barnen uppskattar och som vi föräldrar orkar genomföra men just nu känner jag bara ett ”HUUUUUJ” då tiden tycks rinna ifrån mig. Snart är det jul. Har ni tänkt på det? Snart är det jul…igen.

Människan kan resa till månen (och far beyond), människan kan bota cancer (till viss del i alla fall), människan kan kommunicera, devalvera, inspirera, tranchera, filosofera…och ändå svär jag högt varje gång jag måste kleta med margarin- och smörförpackningar. Hur svårt ska det vara att ta fram en förpackning som inte blir till ett smetigt inferno efter att det glänsande omslaget är brutet? Måste man locka med ett nobelpris för att någon ska ta detta problem på allvar? Va?

Jag köpte nagellack på Cubus och när jag nu ville byta färg så visar det sig att Aceton inte biter på lacken.
*skrapar nagel mot nagel så flisorna yr*

Jag har blivit tillfrågad via mitt ena jobb om jag vill ta sprutan. Jag stoppade huvudet i sanden och nu är tillfället förbi. Dock tror jag att jag ska ta min man i handen och ställa mig i den långa kö till massvaccinering som kommer ske i vår kommun nästa vecka. Barnen däremot har jag haft världens bryderier över. Ska de få, ska de inte få, vad händer om de får, vad händer om de inte får? Jag har inte haft samma rädsla som alla andra (de flesta går ju i taket över att de konserveringsämnen som vaccinet innehåller). Min rädsla har mer handlat om själva viruset. Vad vet vi om det? Vad händer med människan om viruset inte har blivit korrekt inaktiverat? Bryter influensan ut på alla eller ligger viruset och gror och mognar inne i cellerna? Alltså har alla mina frågor kring vaccineringen handlat om viruset men jag har ändå bara blivit klappad på huvudet för att andra tror att jag är rädd för vaccinet och mina frågor saknar fortfarande svar.

I alla fall så har vi har tackat ja till vaccination (trots att jag inte vet vilken sorts virus H1N1 tillhör…min infektionsbok ligger i husvagnen. Nu kommer nästa steg då. När ska det ges? Får vi föräldrar vara med (båda mina barn är väldigt spruträdda och jag vill finnas till hands om det skulle bli en reaktion)? Kan man sätta Emlaplåster innan?…och som vanligt så är det ingen jävel som har något svar på de frågor man har. Hamstrar i ett hjul!

Jag har sagt det förr…jag borde ha köpt en guldfisk istället för att ”skaffa” barn.
*går till hårfärgningshyllan och väljer ut den färg som täcker grått bäst*

En av mina ”jobbarkompisar” väntar sitt första barn. Hon är runt 35 år. När vi jobbar ihop så känns det inte som att det är någon milsvidd ålderskillnad mellan oss. Idag läste jag att hon har varit på sin första träff med ”föräldragruppen” på BVC och då insåg jag – herreguuuu vad länge sedan det var sedan jag var på min första föräldrakurs. Och vad otroligt mycket jag har upplevt under de 24 åren.

Lycka till Maria, Du har ett helt liv framför dig.