Jaha, ytterligare ett gäng har tagit semester och allt jag kan göra är att drömma mig tillbaks till de år då jag själv kunde ta ut 5 veckor på raken (det är ju i alla fall tur att jag är tillräckligt gammal för att kunna minnas tillbaks). Eftersom vi har ett par bekanta som är på väg till Italien kommer jag så klart att tänka på en av mina egna resor dit. Detta var för 17 år sedan då jag väntade min dotter.
I början av juli 1991 möter vi i Årsta upp mina släktingar. Vi har beslutat att tillsammans resa Stockholm – Lago d’Iseo. I vår Volvo 240 stuvar vi in brorsorna som är 4- och 6 år gamla, min dåvarande man Calle, min mamma, packning för fyra veckor, svenska presenter till en gigantisk italiensk släkt och en hormonstinn, svettandes och fet Eva. Den andra volvon fylldes av mina två kusiner, deras mamma, den ena kusinens dotter samt hans också gravida fru. Sen bar det av. Vi lämnade Stockholm klockan 23 med målet Helsingborg till morgontimmarna. Tanken var att vi skulle sova i bilen på nedvägen – och det lyckades småkillarna med men alla vuxna satt som på nålar. Vi hann med den inbokade färjan och körde så fort det gick genom Danmark för att hinna med nästa bokade färja. Jodå, vi hann även med den men alla började krokna nu när solen stod högt och vi hade varit vakna i över 24 timmar. Målet för dagen var satt till Hammeln där vi hade bokat en hotellövernattning.
Att hitta till Hammeln var inga problem trots att detta var långt före GPS:n och mobilen. Att hitta i Hammeln var däremot ett bestyr. Calle svor och svängde in på samma gata för tolfte gången medan jag hängde ut genom fönstret för att hitta en liten skylt som sa att det var ett hotell. Calle hade bestämt sig för att tyskar inte kan prata engelska men efter att vi i 45 minuter hade letat fruktlöst efter våra sängplatser fick jag honom äntligen att stanna till. På engelska med fejkad tysk brytning frågade jag efter adressen och den lilla tysken log mot mig och sa på klockren skolengelska “You are here! There it is!” och pekar på skyskrapan vi har stannat utanför.
Vi får rum högt, högt upp i hotellet och efter att snabbt att slängt in våra väskor och tvättat av oss “resdammet” går vi ner till restaurangen. Klockan är nu strax före 22. Vi är alla hungriga som vargar men väldigt okunniga på tyska. Min ena kusin bröstar upp sig och förklarar att han minsann har läst tyska i skolan så han ska ta oss genom middagsbeställningen. Det visar sig att restaurangen serverar buffé men eftersom klockan är så mycket har de väldigt lite av “main course”. Min kusin nickar och säger att det inte gör nåt. Vi nöjer oss med det som finns kvar…och så börjar vi äta. Korvar och surkål, potatis och geggiga röror, bröd och ostar för att till sist avsluta med lite dallrig, söt efterrättspudding. Vi klappar oss för magarna, rapar och säger till kusinen att han ska beställa kaffe då kyparen dyker upp…men…vad är det kyparen bär på? Gaaah, ut från köket kommer nu kyparen med “main course”. Det han på perfekt tyska har förklarat för min kusin med väldigt, väldigt små kunskaper i tyska är att buffén var förrätt och att han bara hade en “main course” att välja på. En varsin, superstor tallrik med kött, potatis och ännu mer jävla surkål! Vissa klarar av att äta några tuggor, jag lägger ner min köttbit i servetten och dumpar den senare i en papperkorg ute på torget men i det stora hela tar kyparen in ungefär lika mycket mat i köket igen efter att vi har betalat och lämnat honom. Jag undrar hur man säger “dumma svenskar” på tyska?
Efter en liten nattpromenad stupar vi alla i säng. Jag antar att jag sedan vaknar på natten och är intill döden törstig för jag har famlat mig fram till den lilla barkylen på rummet och öppnar en iskall flaska Coca Cola…som jag på morgonen förfärat inser att jag har somnat ifrån eftersom hela sängen är blöt och brunfläckig. För att myten om rock stars-svenskar inte ska glömmas i Hammeln så passar sedan min mamma på att tappa sitt tandborstglas (av porslin) i handfatet så att det blir ett jättestort hål rätt igenom…rätt igenom handfatet alltså. Hand- och fotbad i kombination – smart tänkt morsan! Eftersom hotellet var förskottsbetalat så överlämnade vi bara nycklarna lite snabbt och anonymt och sedan satte vi “plattan i mattan” ut mot autobahn igen.
Nu börjar klockan bli mycket och jag, som inte har någon semester, ska jobba imorgon. Därför skriver jag inte om att vi bara några mil utanför Hammeln tappade bort vårt resesällskap (jag skrev att detta var före mobilen), att vi sov på en parkering bland bergen i Schweiz med packning och bilbarnstolar ståendes på motorhuven, att vi av en ren slump återfann vårt resesällskap då de virrade omkring i Italien (det var vi som visste vart vi skulle), att vi lämnade Italien en vecka tidigare än beräknat eftersom jag fick värsta hormonella “jag hatar allt och alla i hela världen-utbrottet” eller att vi efter att ha kört över en hare paniksov i iskalla Ödeshög invirade i vaxdukar.
PS: När jag kommer att tänka på det så är det rätt skönt att inte ha semester.
