En onsdag i februari

Jaha, så ligger man då här i sängen och surfar. Varför då, kanske Du frågar dig? Jo, för att jag har fÅtt En BÄrbAr dAToR aV MIN MAN!

*°*

Joråsåatt….

Det där med att hålla nyårslöftet höll inte. Jag bantar hårt och duktigt de dagar jag inte är sugen på choklad, jag skriver matlistor som jag följer om jag kommer ihåg att läsa dem och jag bloggar ofta i tanken men får litet nedskrivet…men livet tycks rulla på ändå. Märkligt!

Jag och Majk ”firade” 10 år tillsammans i lördags. Vi åkte till Kungens Kurva och åt middag samt gick på bio. En mysig kväll med mannen jag älskar (och ett jäkla åkande i rulltrappor som jag hatar). Ikväll är familjen spridd över landet. Majk är i Jönköping med jobbet och Loppan är i Göteborg för att ta ”värvning i armén”. Själv sitter jag här i ett nysnöat Eskilstuna och fryser. Är det inte vår snart?

Senare än vanligt

Förra veckan rensade jag bort alla tomtar och övrigt julpynt. Det enda som fortfarande fick trona i sin glans var julgranen. För det första för att vi var bortresta från 25/12 till 3/1 och aldrig riktigt hann njuta av det upplysta trädet, och för det andra för att årets kungsgran med pynt i enbart vitt och silver var så otroligt vacker. Men nu har granen alltså mött sin baneman. Den var fortfarande vacker men den friska grandoften hade bytts ut mot en unken doft av död.

Att pynta granen någon dag innan julafton är varje år en underbar upplevelse. Det infinner sig liksom en frid och en nöjsamhet. Att slänga ut granen medför en annan känsla. En känsla av nystart och ett hopp om liv. Eftersom vi firade nyårsnatten ute i iskyla mitt i skogen så klämmer jag nu istället i med – RING UT DET GAMLA OCH RING IN DET NYA! Snart är det vår.

Den mänskliga hjärnan och dess (av)krokar

Jag har precis tonat håret och lyssnar därför på U2. Att jag tonar håret är inget konstigt i sig då jag sedan jag blev 18 har haft mer eller mindre av gråa hårstrån. Det konstiga är de utspel min hjärna gör varje gång jag färgar håret. Jag använder en toning från L’oreal (because I’m worth it) och den är kraftigt parfymerad. En stark doft att svartvinbär tränger bort alla andra dofter i flera dagar efter infärgning. Denna svartvinbärsdoft får mig att associera till vår ”lillstuga på landet”. Det är tidig vår och jag och mina polare sitter ihopträngda i de två sängar som på dagtid fungerar som soffor. Vi håller i varsin krackelerad tekopp, till brädden fylld med svartvinbärste och på min minimala stereo snurrar samma LP-skiva varv efter varv.

Helvete…

…vad det är kallt.
*svär och slår igång en åkerbrasa*

Levande defibrillator

Jag är den stötande typen. Jag har alltid varit en stötgivare och lär väl för alltid förbli. Minsta lilla kontakt med nåt plastigt så ger jag sedan kyssar åt höger och vänster. På jobbet slår det gnistor om mig flera gånger om dagen då jag pendlar mellan kundernas plastpåsar och kassamaskinens tangentbord.

Andra elektriska missöden jag alltid råkar ut för är elfel på mina bilar. Så gott som alla mina bilar har på ett eller annat sätt börjat uppföra sig konstigt efter en tid i min ägo. Vår Volvo fungerade bra tills jag fick överta den. Är det någon som har testat att köra bil vintertid utan vare sig vindrutetorkare eller fläkt? Jag har! Min gamla Alfa gav mig vansinniga stötar om jag tog direkt i dörrhandtaget. Istället fick jag dra ner tröjärmen och öppna dörren med lite tyg mellan mig och plåten (gissa om det såg lustigt ut varma dagar). Fortfarande sitter vanan i att stänga en bildörr genom att putta igen dörren utan att vidröra plåten – många fingeravtryck på fönstret blir det. Vi hade en Opel Ascona då Alex var nyfödd. Jag kunde sällan starta den, den bara stod och tuggade, men när någon annan vred om nyckeln hoppade den igång direkt. Kanske borde jag redan då jag övningskörde ha anat oråd. Helt utan förvarning började morsans bil brinna i motorn då vi var ute på en tur. Vi fick ta bussen hem den dagen. Alltså är jag nu inte särskilt överraskad då min Nissan har börjat trixa. Blinkersen och bakrutevärmaren har under en lång tid kuppat mot mig genom att fungera lite så som det passar dem och inte så som det passar mig och trafikregelskrivarna. Det allra senaste är att då jag lägger in backen så slocknar bilens alla lampor, både inne i bilen och utanpå.

Så är det någon som behöver starta om sitt hjärta så hojta till. Jag kan ge en omgång av min handpåläggning. Och oroa dig inte – smärta sägs vara skönt.

Nyårslöfte 2010

December blåste bara förbi. Jag jobbade rätt mycket och de lediga timmarna gick åt till att fixa och dona inför julafton. Vi firade den här hemma även i år. Alla mina barn var samlade och mormor (min mamma) kom över redan den 22:a. Eftersom vi började fira julen så tidigt så kände vi ingen större sorg då alla åkte hem till sitt på juldagen. Istället packade vi ner våra nyfådda julklappar, resterna av julskinkan och den halvdruckna glöggen och åkte upp till husvagnen. Där tillbringade vi sedan 9 lättjefulla dagar med en hel del snabbmat, pulkaåkning och umgänge med husvagnsgrannar.

Nu är det åter till vardagen men då vi har gått in i ett nytt år så måste jag så klart avlägga ett nyårslöfte (jag kommer glömma att hålla). I år slår jag på stort och avger hela tre stycken.

1) Jag måste verkligen ta tag i min vikt…sen.
2) Jag måste verkligen börja skriva matlista eftersom det är såååå frustrerande att stå med näsan i frysen en kvart innan alla håller på att hungra ihjäl.
3) Jag måste verkligen ta tag i mitt bloggande eftersom jag älskar att läsa tillbaks när det har gått några månader.
4) Jag måste verkligen försöka hålla alla tre löftena…till och från.
5) Jag måste verkligen lära mig att räkna.

Så var det dags igen

Idag då vi satt i bilen mitt i mellan barnkalas och simhall så ringde min mobil.

- Ja, det är Eva, svarade jag.
- Grattis!
- Grattis? Är Du full? frågade jag.
- HaHaHa, nej men jag har varit på luciafest och då kom jag på att jag skulle ringa och gratta dig.
- Jaha, tack men det är bara den tolfte idag. Jag har namnsdag den trettonde. På Lucia, suckade jag.
- Men va fan är det inte idag?
- Nej mamma det är imorgon!

Okey, hon är virrig men virrig är i alla fall bättre än glömsk. För senare under kvällen ringde det igen.

- Ja, det är Eva, svarade jag.
- Grattis till mig på min namnsdag!
- Fan, det är ju Alexander idag, svor jag. Grattis min son!
- Tack mamma, nästa år kanske Du kommer ihåg?

Äpplet faller precis intill päronträdet.

Det regnar…igen

I helgen var vi upp till vagnen. Vi åkte sent på fredagen och när vi kom fram låg det ett vitt täcke på marken. Åh, vad mysigt med snö…en stund. På lördagen började det regna igen och det lilla, lilla vita som låg då vi åkte ner till Örebro (för att göra lördagens aktivitetskalender – gå på Lek & Bus) var borta då vi kom tillbaks sent på eftermiddagen. Majk fick stå ute i spöregn och grilla. Inte helt uppskattat men ack så skönt att sedan krypa in i den varma vagnen medan regnet smattrade på taket. Vi tillbringade lördagen i tv-soffan med ostbågar och choklad.

På söndagen åkte vi hem tidigt. Majks chef bjöd in till julbord och jag som älskar att plocka mat övertalade Majk att vi skulle gå i år också – trots att det är ett rätt mediokert julbord där servitörerna överröstar varandra i skönsång likt ett B-lag från Wallmans. Även i år var maten ätbar men inte direkt minnesvärd (stället har konkat så nästa år blir det väl en skinkmacka i verkstaden). Innan vi åkte ut till Torshälla så hann vi med att gå på husvisning. Ett hus på vår gata, som bytte ägare för bara något år sedan, har för oss alltid varit ett sånt hus som man bara vill in och titta i. Det är så lustigt byggt att nyfikenheten om planlösningen bara måste stillas…vilket den nu gjordes igår. Något husbyte blir det inte kan jag avslöja. Vi blev båda rätt besvikna.

Ikväll har det varit öppet hus på yngste sonens skolavdelning. Vi var dit och fikade, minglade och lyssnade på julsånger. Dagens lucka innehöll en ny skiva att lyssna på. Båda killarna valde Michael Jackson – deras nya stora idol

Det har varit flera sena kvällar på raken och både jag och ungarna är helt slut. December går alldeles för fort…och så regnar det mest hela tiden.

Tanken var god i alla fall

Idag jobbade jag sent. Loppan hade lovat att koka julgodis med småkillarna (kalendern) men jag hade glömt att köpa hem ingredienser. Loppan räddade hela situationen då hon kom på att de kunde baka chokladbollar. Bra! När jag kom hem hade det fortfarande inte blivit något kokat för Majk och Loppan var osams, Loppan var arg så det rök om henne och efter att jag sa att det var jävligt jobbigt att komma hem trött och mötas av detta larv så stormade hon ut – och är fortfarande ute. Vad är det de vise brukar säga? ”Små barn små bekymmer, stora barn……”